...har man en dag som denna. Man tänker på alla som sörjer just nu, man tänker på alla som är rädda just nu, och man tänker på sina egna just nu.
Man förstår sig inte på hur människor helt kallt kan utföra dessa dåd..och det gör mig rädd.

Dessa extremister är ju ingen nyhet, det är ju bara att titta på alla flyktingar runt om i världen som bara vill hitta en lugn plats att vara på...felet är att snart finns det inga lugna platser kvar. Det är inte konstigt att människor känner sig rädda och osäkra, man vet ju inte var ondskan är och vem som är det, fy och usch.


Men mitt i allt finns vardagen, och så länge den finns får man vara nöjd...första arbetsveckan är gjord, och jag överlevde:), semestern känns mycket långt borta, långt mer än en vecka. Haft massa att göra på jobbet, så tiden går snabbt, hundarna har börjat komma in och jag känner mig som hemma, skäller för fullt:)

I helgen har vi haft besök av små grabbarna, och tänk om man bara haft en liten del av den energin så hade man varit glad.

En groupie bild på morgonkvisten 😊

Vädret har inte varit bra i veckan, regnat en hel del, tänker på sönerna som arbetar utomhus, har nog varit blött och kallt för dom. Skönt att sitta inomhus sådana här dagar...men nu i helgen har det varit riktigt fint, vissligen kallt och blåsigt men sol. Vädret har varit varmare än vanligt...bara titta på mina pelagonier som står utomhus, dom har börjat få knoppar igen:)



Inte illa i mitten av november:)



Joel var ute en stund innan han tyckte det blev lite för kallt.


Avslutar med ett foto på Viktor när han sitter och grubblar över något, man kan ju undra över vad;)