Casa Krafft i Torrevieja

En som jag räknar till mina vänner har tyvärr gått bort, chock, sorg och en tomhet.
När jag har så starka känslor kan jag bara tänka mig hur nära och kära känner sig. Tänker och känner med dom så mycket.

Livet är skört och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet, och tur är väl det.

När sådana här saker händer blir man påmind av att man måste ta till vara på sitt egna liv och även nära och kära, för man kan ju omöjligtvis veta hur länge man får vara kvar. Gammalt ordspråk är ju Lev varje dag som om det var din sista...men vem skulle orka leva på det sättet.

Nej, man ska åtminstone inte skjuta upp saker allt för länge, och man ska försöka förverkliga sina drömmar inom rimliga gränser...kommer ju från landet lagom.

Min vän var en fantastisk person, lätt att tycka om, och med en härlig humor, jag vet att hon brukade läsa min blogg, och sa ofta att hon tyckte jag skrev roliga inlägg och hade ett nöje av att läsa dom....så det ska jag fortsätta med.
Nästa gång jag ska ner till vårat andra hem kommer det att kännas mycket konstigt att inte kunna få ta en fika med henne, men vi ska minnas, och så länga man minns, så finns man kvar på något sätt.



__________________________________________

Vet inte om det var mina känslor som var extra känsliga, men i all tråkighet som man just nu känner, så blev jag också otroligt arg och irriterad, på en grej som hände.

Rajje skulle hjälpa till med att sätta in någon datapryl hos en person. Denna person hyr sitt hus, men sa att det var inga problem. Hjälpsam som Rajje alltid är så försökte han fixa detta, men fick det inte att fungera, så han kontakta hyresvärd för att fråga om något...vad det nu var, inte viktigt utan det är attityden han får från denna person som är det konstig.

Hyresvärden är sur och menar på att man ska fråga ägare innan man sätter upp något, och Rajje förklarar att hyresgästen sagt att han fått klar tecken, men naturligtvis ber han så mycket om ursäkt...Men vad hjälper det när folk fortfarande på 2000-talet tror att man är värd så mycket mer när man är stor och välbärgad.

Han svarar när Rajje försöker att tala om hur det gått till...använder mitt efternamn istället..."När en Krafft talar, håller folket tyst"......

Fattar ni,?? tänk att ha den självbilden, man tror knappt att det är sant....
Visst kan man ha respekt och se upp till människor som lyckats här i livet, men man får verkligen inte respekt med översittarattityd. Var istället lite ödmjuk och stolt att man har lyckats i livet, inte tro att man är någon slags gud över andra personer, känns som lite Trump varning!

Visst kan man tänka saker ibland, men gå från tanke till att säga det visar verkligen på dåligt omdöme.

Fy och usch, sånt översitteri gör mig irriterad, nog om detta, var bara tvungen att få ur mig lite av frustrationen. Ser att texten känns lite rörig, speglar min hjärna för tillfället. Nu är rasten slut dax för jobb. 

Idag på midsommardagen har jag varit på bröllop igen, denna gång var det min bror som gifte sig... igen  . 

Dom var jättefina bröllopet var lite annorlunda än vad man är van vid, vilket gjorde det extra spännande. 

Bruden Shaila kommer från Filippinerna, och vad jag förstått så är dom lite inspirerade av USA där... Och det märktes  . En blandning av lite asiatiskt, amerikansk och lite svenska traditioner gjorde det till en upplevelse. 

I kyrkan gick brudparet fram i kyrkogången med massa små rosaklädda flickor framför sig som strödde ut rosenblad, vigseln var på både svenska och engelska... Och en mycket rörd brud, som ömsom grät och skrattade.  

Här nedan ser ni en del av de söta näbbar och tärnor. 

Efter kyrkan så var det dax för bygdegården och fortsatt festligheter... Och jag säger bara wow, det låg mycket arbete bakom den dekorationen. Vikta papperblommor blå och rosa i mängder. 

 Väldigt annorlunda mot vad vi är vana med, men jättefint. 

Bröllopstårtan var inte illa den heller. 

Man kan sammanfatta bröllopet med färgglatt,  annorlunda  och full rulle... 

 Två av brudgummens barn. 

Och här jag med mina tre grabbar, inte ofta vi är på samma foto. 

Här ovan är sötnosen nummer ett.  

Gillar detta foto... lite som ett kinderägg, tre överraskningar i en:). 

Det var mycket sång alla som ville fick gå fram och sjunga, och det var en hel del, en del bättre och en del mindre bra... men det fina var att ingen skämdes utan man bara gjorde det. Blombukett kastades, och även brudens strumpeband till festens singlar... Tobbe fångade strumpebandet, så han blir väl näste till rakning:). 

Avslutar bröllopsrapporten med ett foto på nästa brudgum  . 

Midsommarafton har det ju också varit, den var lugn och fin med godmat och trevligt sällskap. 

 Kanske inte så traditionellt, men riktigt mumma var det. 

Kvällen avslutades med riktigt myspys. 

Så nu är det dax att sätta punkt på detta blogginlägg, och det gör jag med ett härligt sommarkort på Joel. 

På operation Näl tillbringade jag min måndag, trevligare kan man ha men även sämre.

Man känner sig lite nervös när ens namn ropas upp och man får gå in i ett litet rum för omsvidning...och sedan sitter man där och bara väntar...

Har suttit här i samma rum en gång tidigare ombytt och klar, men blev hemskickad i sista stund (en annan historia) så helt säker kände man sig inte. En trevlig läkare som hette Anna kom in och förklarade lite vad som skulle hända, bla. att vi skulle försöka att genomföra ingreppet under lokalbedövning och inte narkos, vilket jag från början varit lite inställd på, så det var helt ok.

Därefter kom en narkossköterska och hämtade mig för förberedelser, så otroligt trevlig var hon plus en elev, tyvärr kommer jag inte ihåg hennes namn...men det är inte mycket jag kommer ihåg från gårdagen.

Dom fick i varje fall satt nålen och jag blev uppkopplad både här och där, en tjusig mössa på huvudet och lite morfin, och så var jag redo.

När man kom in på själva operationsrummet som är stort med massa apparaturer plus massa folk, så känner man sig lite liten. Alla hälsar och jag får klättra upp i den höga sängen och alla vet precis vad dom ska göra, det är bara att hänga med.

Detta är en gynekologisk operation, så man läggs ju i denna trevliga benställning, lite obehagligt när ens ben sätts fast:(  ...

Jag får ett par hörlurar på mig så jag kan lyssna på radio P3, och sedan får jag lite muskelavslappnade, ja inte så lite....för från här,  kommer jag inte ihåg så mycket.

Vet inte om jag varit besvärlig eller inte, hur jag än försöker att minnas så är det bara små frekvenser som dyker upp. Starkast är Summer of 69 som spelas i radion, minnet är att jag ligger och diggar med, vem vet, jag kan till och med sjungit, vad vet jag. 

Små minnes bilder om att sköterskan trycker in lite mera avslappnande frågar hur det går, och hur blodtrycksmätaren automatiskt startar då och då...så mysko känns det.

Vet också att läkaren pratar med mig när det ska ha varit färdigt, hon berättar vad hon gjort...men vet inte vad hon sa, kommer inte ihåg det alls... så har ingen aning egentligen, men har för mig att hon pratade om att det var mer...vadå mer??

Kanske inte så smart att prata med någon som är helt borta i huvudet.

Som det känns just nu vet jag ingenting, vem vet det kanske bara var en dröm.... 

Tack goa Preciosa för en liten push, fattar inte vart tiden tar vägen. Det är inte det att det inte funnits tid, utan inspiration har saknas. När jag är på semester bara det sprutar ut idéer till bloggen, men när jag jobbar så känner jag mig mentalt trött när jag kommer hem. Lite tråkigt för jag gillar verkligen att blogga, egentligen händer det mera här hemma än när jag är i Torre... men mycket lättare att skriva när jag är på semester. 

Ska försöka att se tillbaka vad som hänt senaste månaden... börjar med det som är närmast. Är gräsänka för tillfället, tror både jag och Rajje njuter... han traskar runt i Torre, och fikar med vänner som just nu är därnera. Andreas med hela familjen har invaderat våran lägenhet, så han bor för tillfället i Yvonnes. Och jag jobbar på dagarna och på kvällarna glor jag på Netflix... man får passa på när katten är borta. Inte ett enda bilprogram bara en massa drama . 

I helgen fick jag äran att fota ett bröllop, så fina var dom. Dagen började med regn och kyla, men uppehåll under fotograferingen, och solen sken  när de nygifta  kom ut ur kyrkan. 

 

Stort Grattis till min fina kusin Anna-Karin och nu hennes make Kjell. 

För några veckor sedan fick vi äntligen tagit ner några stora och skrymmande träd inne på Storgatan, ingen billig historia, men ändå värt pengarna. Hillegards kom och tog hand om allt, i princip så fanns det inte ett spår kvar på eftermiddagen, så bekvämt. 

Vädret har inte varit det bästa här hemma, vi fick några dagar med fint väder, resten har bara varit kallt och rått. Men vi fick en liten båttur med Christer medans vädret var ok. 

Man skulle ju kunna tro att jag var i Cuba istället för Vänern:). 

Även om vädret inte är så skönt så måste man säga att naturen är det... så himla fint ute just nu, träden blommar och dom gröna färgerna är perfekta. 

 

Nu när Rajje är ute och har det skönt och njuter medans jag är hemma och sliter och jobbar (inte avundsjuk alls) så är det skönt med lite sällskap... tre herrar vaktar mig, Molle, Leffe och goaste Nisse, inte illa alls. 

 Leffe på favoritplatsen. 

Molle har full koll. 

... Och busen Nisse, som faktiskt börjar bli som en normal pissekatt, det trodde jag inte för några månader sedan . 

Massa mera har naturligtvis hänt, men minnet är lite trögt... Men äntligen fick jag ivarjefall till ett blogginlägg, ska även ta mig ett varv runt på mina favvobloggar och läsa ikapp. 

Jo jag har klippt av mig håret, inte bokstavligen men en bra bit ivarjefall... har inget kort just nu, men det lär väl komma tids nog:). 

Ingen gloria på sne här inte:). Ha det bra.